Tillbaka till framtiden

Ur ren klimatångest är han på väg att förverkliga en av sina barndomsdrömmar. Dan Zethraeus är ljudteknikern, musikern, regissören, julkalenderskaparen och innovatören från Lund som vill göra bilbana av våra landsvägar. Efter många år av klurande och skruvande verkar nu allt börja rulla i rätt riktning. Elonroad, Dans företag tillika klimatångestprojekt, har idag tio anställda som alla jobbar på högvarv för att hinna med en icke förlåtande deadline — den första elvägen ska vara på plats 12 maj 2020. Vi träffade Dan över en morgonkaffe för att komma lite närmare de tankar, värderingar och processer som driver en mångsysslare framåt genom livet. Han säger att detta kanske är den sista intervjun han kommer göra inom en överskådlig framtid. Nu är det hårt arbete och fokus som gäller.

Dan Zethraeus är musikern och ljudteknikern om varit SVT-projektledare och regissör för bland annat en julkalender. Men han är också innovatören som uppfann elvägen. Foto: Fredrik Silow.

”Det är som att vara med i ett jättestort dataspel. Ska vi klara det här eller inte?”

Hej Dan, beskriv dig själv med tre ord

­— Jag har tre barndomsdrömmar som jag har levt ut genom hela livet. Det är musik, film och uppfinningar.

Det är inte alla som lever sin dröm

— Nej, men jag tror samtidigt att det man har lekt med som barn… att det skapade vissa behagskänslor som man alltid har kvar, som man har med sig hela livet. Jag pillade mycket med tekniska prylar när jag var barn, det fanns ingen tekniker i familjen så jag fick äran att laga teven och torkskåpet. Ofta var det bara strömbrytaren det var fel på och så blev jag geniförklarad. Sånt försvinner ett tag men kommer alltid tillbaka senare i livet och blir avgörande på ett eller annat sätt. Min son till exempel, gillade att teckna. Det gör han inte längre, men jag tror att när han blir äldre så kommer han upptäcka att ”fan, vad kul det var att rita och måla”. Så han kommer säkert stå och måla oljemålningar sen när han kommer upp i min ålder.

”Om man kan få folk att jobba gratis — då har man uppnått bra ledarskapsförmåga.”

Är det uppfinnaren i dig som lever ut nu då?

­— Det kan man väl säga, men samtidigt är det alla delar man har nytta av. Även musikern.

På vilket sätt då?

— På 80-talet var Lund en extrem popstad. Jag och några till hade ett band som hette Selfmade Man. Bandet och poplivet skapade en stark gemenskap här i Lund som jag har nytta av än idag. Grafikern som hjälper mig till exempel, han var bandbokare på krogen. Och inom tv-världen där jag jobbade länge som projektledare, är det väldigt många musiker som jobbar. I ett band lär man sig att jobba kreativt i grupp och lösa saker med små medel. Är man dessutom bandledare genomgår man en praktisk utbildning i ledarskap där man bland annat lär sig att det är avgörande att släppa fram och ta till vara på de andra om det ska bli bra. Jag hörde faktiskt på en konferens en gång att om man kan få folk att jobba gratis — då har man uppnått bra ledarskapsförmåga. Det tränar man mycket när man har ett popband. Det är ingen som har betalt i replokalen.

Nu har du byggt ett annat slags band...

— Ja, lite så. Jag började ju själv. Ungefär som när man skriver en låt så satt jag under luckorna och på småtimmarna och byggde ihop olika experiment. Men sen var det dags att kalla ihop bandet, det blev då en professor på Lunds universitet som heter Mats Alaküla som har varit väldigt viktig för elvägen. Och Mats teamade ihop mig med Andreas Sörensen som nu är delägare och kollega, och ett gäng till … och nu ytterligare ett gäng. Tillsammans förverkligar vi min dröm om elvägar. Det hade varit omöjligt att göra på egen hand.

”Under många år gjorde jag det här projektet till en liten hobby i huvudet under tråkiga möten.”

Berätta, hur kom du på den här idén från början?

— Som många andra körde jag mycket med bilbana när jag var liten, därifrån kommer ju själva grundidén. Tillbaka till barndomen igen alltså. Men det är också en kombination av många olika saker. Allt är för det första framdrivet av att jag fick klimatångest. Jag insåg en dag vad som håller på att hända med vår värld, hur jag själv hade levt och kört bil. Och jag ville göra skillnad. Under många år gjorde jag det här projektet till en liten hobby i huvudet under tråkiga möten. Men sen kom den där berömda aha-upplevelsen. När jag såg det där snöslasket i mitten av vägen där ingen kör, då tänkte jag ”men det skulle inte störa så mycket om det ligger något upphöjt där folk ändå inte kör”. Det är ju ett avtryck av vad folk håller på med. Så jag mätte upp slaskhögen, och den har samma dimension som elvägen har i dag. 

”Skulle elbilarnas batterier kunna göras mycket mindre, skulle världen och alla i hela produktions- och konsumtionskedjan tjäna på det.”

Varför elväg — elbilar har ju batterier, även i framtiden?

— Precis, och just det är själva poängen. Tänk så här: Inom en överskådlig framtid kommer samhället i stort att ha gått över helt till eldrivna fordon — även den stora tunga trafiken på våra landsvägar. Det kommer i sig innebära enorma mängder batterier. Stora, tunga och inte minst dyra. Dessutom kostar det både människor och miljö att tillverka batterier. Dagens batterier väger 350–550 kg och utgör en stor del av både vikt och pris i även de mest moderna elbilarna. Skulle elbilarnas batterier kunna göras mycket mindre, skulle världen och alla i hela produktions- och konsumtionskedjan tjäna på det. En avgörande faktor kommer då att vara om batterierna kan laddas under drift på ett effektivt sätt. Därför behöver vi elvägar. Och det är därför regeringen är så positiv just nu.

”Sverige är ett avlångt land, vi skulle fullkomligt stanna upp om vi ska nå upp till klimatmålen utan att göra något.”

Jaså, hur fick du politikernas öron att växa?

— Sverige är ett avlångt land, vi skulle fullkomligt stanna upp om vi ska nå upp till klimatmålen utan att göra något. Det vill säga bara sluta köra. Och det vill vi inte, då har vi ingen industri. Elvägar underlättar för att tunga lastbilar ska kunna köra fossilfritt. Vi har räknat på effekten av att förverkliga detta i stor skala och därmed kunnat ge beslutsfattare något att ta på. Och vi presenterar en lösning som är förhållandevis billig, enkel och går snabbt att applicera.

”Det är alltså fyra gånger billigare ur ett samhällsperspektiv att satsa på laddinfrastruktur än att alla kör omkring med sina privata batterier.”

Och siffrorna?

— Säg att vi gör 3 % av Sveriges vägnät till elväg, det motsvarar lite drygt de största vägarna. Alltså motorvägar och huvudleder. Då kan man nå ungefär 90 % av landet med elfordon som har mycket mindre batterier (någonstans mellan 50 och 80 % mindre batterier än idag). Detta skulle spara, inte bara miljön eftersom batterier är miljökrävande att ta fram, utan det skulle också spara pengar till alla bilköparna. Det visar sig att dessa pengar skulle betala de här elvägarna fyra gånger om. Det är alltså fyra gånger billigare ur ett samhällsperspektiv att satsa på laddinfrastruktur än att alla kör omkring med sina privata batterier.

Så vad är nästa steg?

— Trafikverket vill att vi ska vara klara med en fungerande elväg till en stor elvägskonferens 12 maj 2020. Tempot och stressen har gjort sig mer påtagliga sedan dess. 

Hur gör ni för att lyckas?

— Vi är många som arbetar hårt och fokuserat. Ur vår gemensamma drivkraft, att det finns ett högre mål med vår verksamhet, är det lätt att motivera sig — vilket är bra nu efter att vår deadline tillkom. Nu sätts bandets förmåga att spela tillsammans på prov; improvisera, hitta lösningar på saker som plötsligt händer på scenen. Verkligheten är sådan. Vissa saker kan man kontrollera, andra ligger utanför ens makt. Den störtsa utmaningen just nu är att få alla tusentals delar från alla underleverantörer på plats. Vi kan inte kontrollera en fabrik i Asien som plötsligt inte kan leverera en komponent som har en speciell funktion på kretskorten. Då får vi hitta nya lösningar, kanske rita om kretskorten. Dessutom har vi en vd på gång in vilket kommer underlätta på många plan, inte minst för mig. 

”Det är som att vara med i ett jättestort dataspel. Ska vi klara det här eller inte?”

Vad känner du varje morgon när du slår upp dörrarna till ditt klimatprojekt?

— Jag hinner inte känna så mycket, inte på dagaran, då jobbar jag. Men på kvällen när jag ligger tyst i mörkret, då kommer känslorna. Det är alltid kul att jobba med en sån här stor grej som kan gå jäkligt bra. Det är som att vara med i ett jättestort dataspel. Ska vi klara det här eller inte? Och det finns inget svar. Det är lite upp till mig och några till att se till att vi lyckas. 

Pengarna och livet då — hur får man ihop det?

­— Det får man inte. Åtminstone inte nu. Det viktiga är att man får ihop livet.